Mamma kanske har rätt

Jag har mina stunder när en massa tankar kommer upp till ytan och det känns lite sådär. Har haft världens diskussion med mamma om killar, äktenskap, drömmar och förhoppningar. Sen kom inte så oväntat inslag av politik, historia och såklart från mammas sida biologi, haha. Jag vet, jag känner väl ändå att jag inte tillhör den absolut "vanligaste" typ av tjejer. När jag satt och bläddrade mellan mina gamla bilder tidigare idag satt jag mest och log, det var mer av än lättnad jag kände vilket kan bero att jag är mer självsäker i mig själv nu än jag någonsin varit förut. Bilderna från 8:an och 9:an är ändå roligast, jag känner inte igen mig i den Anna längre.Visserligen är jag fortfarande ung och så men ändå känns det som jag upplevt så mycket, förstår ni hur jag menar?

Men kan mamma har rätt, har jag börjat sätta upp alldeles för höga förväntningar och krav...?
Jag tror det kanske kan ligga något i det. Jag tror att jag är öppen för saker och ting men innerst inne har jag nog börjat avgränsa mig. Jag måste våga mer, jag måste våga tappa kontrollen och bara ta klivet.

It's much easier to humiliate, degrade and just generally shit all over someone than it is to admit that you love them!